ALMVIKSNYTT

05/2021

Djurvän eller inte djurvän, det är frågan

Vi hör ibland människor säga att de ser sig som en djurvän. Men vad menar man egentligen med det? I en ordbok förklaras begreppet så här: ”Person som tycker om djur (och eventuellt arbetar för en bättre behandling av dem)”. 
Ända från barnsben betraktade jag mig som en stor djurvän, även om jag inte uttryckte mig på det sättet. Mina föräldrar berättade för mig att jag i fyraårsåldern vägrade gå på skogsstigar som också användes av myror; jag lär ha sagt något i stil med att jag ”inte ville trampa på mina vänner”. Och som ung tonåring dagdrömde jag om att spränga hemstadens slakteri (när det inte fanns några djur där, förstås); jag kunde bli riktigt rasande vid tanken på vad som måste utspela sig därinne. Men, men, hemska tanke: trots det åt jag ju kött! Ända tills året jag fyllde tjugoett och kom i kontakt med Krishnamedvetande. Det föll mig liksom aldrig in att kött kom från levande djur, vilket så här i efterhand förefaller fullständigt otroligt. Men så var det. Hade någon bara fått mig att till fullo inse detta enkla och egentligen självklara faktum, så hade jag garanterat vägrat äta kött redan innan jag börjat i skolan. 

Därför borde jag ha ett visst överseende med att människor äter kött, om de svävar i samma märkliga, (o)lyckliga okunnighet som jag uppenbarligen gjorde de första tjugo åren av mitt liv. Man tycker att det måste finnas många som genast skulle bli vegetarianer om de bara fick upp ögonen för köttets faktiska ursprung. Youtube svämmar över av videosnuttar där man kan se folk rädda alla möjliga djur i alla slags situationer: djur som skulle ha slaktats, som är skadade, som övergetts, som misshandlats och så vidare. Men antagligen förhåller det sig så att många av dessa sympatiska människor aldrig tänkt tanken att de där köttbitarna de köper, lagar till och äter suttit i ett levande djurs kropp. Visst är det märkligt? 
Det finns naturligtvis andra faktorer som spelar in. Man tycker att det är gott, man vill inte vara utan de där smakerna. Diskussioner om köttätande blir ofta hetsiga; parterna står långt ifrån varandra och blir inte sällan väldigt upprörda och rentav fientliga. För en del är det ett känsligt ämne, den saken är klar, och det som är självklart för ena parten är för det mesta obegripligt för den andra. Människor som vuxit upp på lantgårdar och sett och deltagit i slaktandet av djur tycks många gånger vara allra svårast att övertyga; de ser i regel detta som helt naturligt och inte det minsta felaktigt. De som vuxit upp utan en sådan bakgrund är däremot oftast ganska mottagliga för exempelvis praktiska demonstrationer, så som man kan se i en del videor på nätet där köttätare får en söt liten griskulting eller ett gulligt lamm i famnen. De flesta säger då att de aldrig mer skulle kunna äta sådant kött, att tanken äcklar dem. Och så vidare. 

Men kan man verkligen vara en sann djurvän om man inte är vegetarian? Det tycker åtminstone inte jag. Har man klart för sig de faktiska sambanden och ändå äter kött, så kan man ju inte gärna vara det. Praktiskt taget alla människor blir upprörda då de ser eller hör talas om att djur misshandlas, plågas eller vanvårdas, men är detta värre än att döda djur för att äta valda delar av deras kroppar? Snyggt inplastade köttbitar i affären förvandlas på ett märkligt sätt till en neutral vara, men... Ingen butiksföreståndare skulle komma på tanken att visa rörliga bilder från hur köttet utvinns i slakteriet, medan bilder från grönsaksodlingar kan användas i reklamen utan några som helst kontroverser. 
Ibland hör man folk säga att de bara äter kött från glada och lyckliga djur. Men min fråga är då: på vilket sätt skulle detta vara bättre? Det är ett mycket underligt resonemang. Är inte det som om en mördare skulle säga att ”jag dödar bara lyckliga människor”? Och folk kan engagera sig mot nedskräpningen av haven för att rädda till exempel fiskar, men samtidigt äter de djuren de vill hjälpa. Är det konsekvent? Som jag ser det hittar man på alla möjliga anledningar till att fortsätta äta kött, helt enkelt på grund av att tungan kräver sitt. Logiken och medkänslan tystas effektivt av ens aptit. Och detta sker säkerligen utan att någon medveten tankeprocess föregått ens val. Tungan behärskar hela ens sätt att handla och resonera; man bortser envist från verkligheten. Detta är ovärdigt en tänkande och kännande människa. Om man kan inse felaktigheten i att äta kött, då bör man ändra sitt sätt att leva. För ens eget och alla andra levande varelsers bästa.

Skrivet av Isvara puri das

Harinama sankirtana- turné

Lördagen den 31 juli kom våra pojkar tillbaka från en extatisk harinama sankirtana- turné i södra Sverige som varade i tolv dagar. Sandipani Muni Krishna Das ledde bokdistributionen medan Paramesvari Mataji arrangerade allt praktiskt och såg till att vi fick prasadam varje dag. Det var verkligen ett speciellt äventyr fyllt av välsignelser från Herren Caitanya, Srila Prabhupada och äldre hängivna.

Pojkarna var mycket entusiastiska och inspirerade, särskilt på grund av Sandipani Prabhu, som oförtröttligt höll föredrag efter föredrag och ledde den ena kirtanan efter den andra. Dessutom visade han att bokdistribution kan vara roligt och lätt att utföra då man är i rätt sinnesstämning. Det är ingen överdrift att påstå att den här resan har stärkt banden pojkarna emellan och utvecklat en önskan hos dem att tillsammans främja Srila Prabhupadas mission.

Vi vill framföra ett stort tack till de hängivna som tog hand om och inkvarterade oss, och till de tre indiska värdfamiljer som gav oss husrum och rikligt med prasadam samt gav oss ett smakprov på hur den vediska grihasta-kulturen fungerar.

Vi ber ödmjukt alla äldre hängivna att fortsätta ge oss välsignelser och tillgivenhet, så att vi kan fortsätta växa som hängivna och unga män, engagerade i tjänandet av guru och Krishna. 

Under turnén distribuerade vi 250 böcker och höll sexton harinamas i tretton olika städer, samt höll kirtanaprogram för lokala yoga-utövare i Govindas i Göteborg, söndagsfest i en park i Malmö och ett program i Lund. Vi besökte dessutom Madhava Puri Prabhus Krishna gård i sydligaste Sverige.

Skriven av Narada

Ny hemsida för böcker

Välkommen till Krishnaböcker.se Detta är vår nya hemsida för böcker. Man kan nå den också från Almviks hemsida.”Stöd enkelt leverne och högt tänkande och få en bok” är vårt motto.Här hittar du böcker utgivna av Bhaktivedanta Book Trust, ett förlag som ger ut böckersom Bhagavad-gita som den är, Shrimad Bhagavatam, Chaitanya Charitamrita och Hängivenhetensnektar. Dessa är de viktigaste böckerna för att förstå Krishna och bhakti-yoga. Alla deandra böckerna harmoniserar med denna andliga vetenskap.Vi tar emot donationer vid beställning. Efter varje boks förklarande text står ettminimumbelopp. Vi arbetar helt ideellt och allt överskott går till bhakti-yoga aktiviteter ochkobeskydd på Almviks gård. Gratis frakt inom Sverige. Du kan Swisha det önskadebeloppet eller betala med kort på fliken Donera.Kontaktperson: Janeshvara Das, janesvara@pamho.net 0704328064

Söndagsfesten

Efter att vi återupptog söndagsfesten har det kommit ovanligt många gäster varje söndag.

Grillkväll

Sista kvällen innan Sandipani Krishna åkte tillbaka till England hade ungdomarna grillkväll med kirtan vid stranden.

Blommor till templet

Asta Sakhi odlar många olika sorters blommor som hon gör vackra vaser girlanger av till templet.

Bageriet

Till allas glädje är Srivatsa igång igen och bakar efter sommaruppehållet.

Bli månadsgivare till korna

Att beskydda kor är lyckobringande för hela människosamhället. Det är ett av de främsta sätten att glädja och tjäna Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Kobeskyddet på Almvik drivs helt ideellt utan vinstintresse. Vi är beroende av donationer för att kunna fortsätta ta hand om våra kor och utveckla verksamheten mer och mer. Om bara 150 personer ger 100 kr i månaden skulle detta innebära att kobeskyddet på Almvik blir självbärande. Vi behöver din hjälp! Gå in på vår hemsida www.kornasvanner.se och klicka på rubriken ”donera". Beloppet du väljer kommer att dras automatiskt från ditt konto varje månad. Tipsa gärna dina vänner om möjligheten att bli månadsgivare till korna!

Sommar på Almvik

Årets höskörd bärgades precis innan regnet kom. Lokanatha och Dhruva arbetade till över midnatt för att få in de sista balarna.

Intervju med Padma Locan

Kan du berätta för oss hur du kom till Krishnarörelsen?
Jag har haft turen att mina föräldrar är andligt sökande, så under min barndom har de berättat om livet, var allting kommer ifrån och vad man bör göra som människa. Mina föräldrar kom till Krishnarörelsen när de var i 20-årsåldern, och jag föddes strax efter det. Så svaren gavs till mig från början av mitt liv; jag behövde inte söka efter dem. Såklart måste man även ha en personlig sökande process, även om man har fått svaren från början.  I mitt fall har jag fått allting som jag fick lära mig bekräftat, på ett naturligt sätt, genom livets skola. Jag förstod att allt som mina föräldrar hade lärt sig från Veda-skrifterna och sedan  berättat för mig överensstämde med verkligheten. Jag kan inte peka ut en speciell tidpunkt då jag kom till Krishnamedvetande, då det har funnits där från början av mitt liv. Relationen till Krishna kom genom mina föräldrar, inte genom Krishnarörelsen. Det är  Krishnarörelsens mission att dela med sig av Krishnamedvetande till folk, så de blir medvetna om Guds existens och sin relation till Gud. I den vediska kulturen kretsar allt kring vår relation till Gud.

      Det är viktigt att inte vara fanatisk, och ha en  öppenhet mot omvärlden. Samtidigt är det viktigt att man inte bara tar sin andliga väg ytligt, utan går in för den på allvar, med allt vad det innebär, annars kommer man inte inte nå full förståelse och kommer att bli besviken.

När och hur  kom du till Almvik, och vad har du gjort sedan du kom hit?
      Vi flyttade hit när jag var 11 år, år 2006. Levnadsförhållandena i Lettland var på nedgång just då, det var mycket bättre för oss här. Vi fick möjlighet att flytta till Almvik, och det var fint att få komma till en by med hängivna. Min uppväxt här har varit mycket intressant. En helt annan kultur, ett helt annat tankesätt, en helt annan omgivning.  Jag är den äldsta av de unga killarna här på Almvik. När jag kom hit var de flesta bara småpojkar. Då kunde man inte hitta på så mycket med dem, de lekte bara. Efter gymnasiet  reste jag i cirka 4 år i perioder runt i världen  med “Viva Cultura, Festival of India”, som är ett kulturellt projekt för att sprida  Krishnamedvetande som de polska hängivna har organiserat. Man delar bland annat ut prasadam, spelar teater och distribuerar böcker. Indradyumna Swami har grundat och utvecklat detta program.  Sommaren 2014, när jag var 17 år, var jag första gången del av gruppen som reste runt under två-tre månader i Polen med ”Festival of India”. Min far uppmuntrade mig till det, han tyckte jag skulle se världen och umgås med hängivna. Jag slog följe med vår vän Dina Doyal, som redan var en del av gruppen. De som följde med och hjälpte till fick gratis boende, prasadam och resor.  De flesta hjälpte regelbundet till varje sommar. Det var mycket arbete med att sätta upp scenen och allt som behövdes. Vi var minst 100 medhjälpare, och vid väldigt stora sommarfestivaler där vi deltog kunde det bli flera hundra. Medhjälparna kom från Ukraina, Ryssland, USA, Indien och  Island. Det var mest lärjungar till Indradyumna Swami eller bekanta till hans vänner. Det var givande att lära känna hängivna från olika delar av världen. Denna första sommar deltog jag i deras sista turnémånad. De spelade Ramayana, och den som spelade Rama hade skadat sin hand. Han bad då mig att hoppa in och ta över hans roll. Inte för att jag tyckte jag gjorde den bra, men det var en chans jag fick. Sedan blev det så att jag fortsatte spela den rollen.

Det gav mig möjlighet att utveckla närmare relationer till de hängivna som var i teatergruppen. Teateruppföranden kräver mycket förberedelser och bakgrundsarbete. De satsar mycket på teatern och strävar efter att göra det bättre hela tiden. De bygger upp teaterscenen i mitten, och runt omkring den sätts det upp tält med prasadamdistribution, böcker, filosofiska föredrag och astrologi. Det behövdes många hängivna för att ta hand om allt, och de hade en fin team spirit. De som deltog varje sommar blev ett sammansvetsat gäng, det var deras liv varje sommar. Efter min första sommar erbjöds jag att följa med dem och ta rollen som Rama nästa sommar också, och jag blev då en i gruppen. Följande år var jag med gruppen i ett halvår. Vi tränade först två månader, reste sedan runt i Polen, och sedan till något annat land. Jag fortsatte att spela Rama i Ramayana, men spelade också  Arjuna i Mahabharata och Pariksit i Srimad-Bhagavatam. Sedan hade Dina Doyal Prabhu och jag våra Martial Arts-uppträdanden med svärd, spjut och cakra. Så under de följande tre somrarna, då jag alltid deltog i 6 månader, var det fullt upp att göra varje dag, det var väldigt intensivt.

Jag hade sammanlagt ca sju olika huvudroller.  Vinterhalvåret tillbringade jag hemma. Jag hjälpte till med saker inom familjen, men tränade också hela tiden. Man lever med denna teatertjänst under hela året och det var givande att resa och se världen. Jag fick uppleva alla delar av Polen, vi reste till Moldavien, Bulgarien och USA. Att resa vidgar våra vyer.  Dina Doyal Prabhu är en mycket intressant person, jag lärde mig mycket av honom. Han är så fokuserad. Efter att ha varit med honom under  fyra år klarade jag rent fysiskt av att bli Sveriges första vegetarian-jägare under min militärtjänst. Jag fick under mina år med denna teatergrupp en förståelse för att vissa konstnärer, såsom dansare och skådespelare, egentligen behöver vara fria och obundna för att kunna leva med och för sitt konstnärskap och utvecklas. Jag förstod också att ett sådant liv inte passar mig. Jag vill vara bunden och ta ansvar för en familj och leva på en plats. Det bästa som hände mig under denna tid var att jag började läsa Ramayana och Bhagavad-gita för att få en bättre förståelse för mina teaterroller och kunna leva mig in i dem. Speciellt Ramayana gav mig en djupare insikt i vad som bör göras.

Rama är ju ett underbart exempel vad gäller detta. Han följde strikt sitt föreskrivna dharma som kung. Han gjorde vad man bör göra, han älskade och kämpade hårt, men visade också hur man övervinner sig själv och behärskar sina känslor. Vad gäller studiet och rätt förståelse av Ramayana, så rekommenderar jag att man läser Valmikis oavkortade originalversion (finns på engelska), eller Bhakti Vikasa Swamis och Purnaprajna Das översättningar. För mig var det viktigt att i teatern presentera Rama så sant som möjligt. När jag jämförde de olika versionerna av Ramayana så stod det klart för mig att Valmikis version är den mest autentiska. Detaljerna i Ramayana är viktiga.  Jag tycker man kan beskriva Ramayana som en filosofisk diskussion om vad som är rätt att göra, vad som bör göras. Det förekommer många dilemman i Ramayana, svåra situationer, där man måste diskutera vad som är det rätta att göra. Egentligen är det samma problem som vi har i vår tid! Skillnaden är att det på Ramas tid ansågs självklart att följa dharma, dharma shastras.  Man övervägde vad som var det rätta att göra i varje situation i livet. Det finns en del verser i Ramayana som betydde väldigt mycket för mig och satte sig i mitt medvetande.

Jag kände det som att om jag representerar Herren Ramacandra i teatern, så måste jag också leva efter Herren Ramacandras exempel. Jag borde då åka hem och lära mig att ta ansvar för min familj.  Om vi säger att vi vill dyrka och följa Herren Rama, så måste vi följa vårt dharma. I Bhagavad-gita säger Krishna till Arjuna: Gör din plikt! Oberoende om vi tycker om att göra det som är vår plikt eller inte, så bör vi göra det. Det är det exemplet som Herren Krishna och Hans inkarnationer har gett oss, och som vi som vaishnaver bör följa. Som det sägs i Bhagava-gita: Vadhelst en mäktig man gör så kommer andra följa hans exempel. Till exempel så var kung Janaka, Sitas far, en självförverkligad själ, men han följde ändå dharma för att föregå med gott exempel. I vår tid är det inte alltid lätt att förstå och avgöra vad som bör göras. Att göra det rätta enligt dharmas ordning är inte alltid en lätt väg. Det beskrivs i Ramayana hur Rama, efter att ha besegrat Ravana på Lanka och befriat Sita, sade till Henne: Du är fri! Sita började då gråta, eftersom Hon naturligtvis ville vara med sin Rama. Kvinnans kyskhet är  enormt viktig, eftersom kvinnan har det stora ansvaret att ta hand om familjen och fostra barnen. Kvinnan betraktas som helig, till och med heligare än mannen, och bör alltid beskyddas.

Kvinnans roll i samhället är så viktig att det gör stor skada för familjen om hon degraderas. Att Sita tvingats leva hos Ravana gjorde att en del personer ifrågasatte hennes kyskhet. För att som kung föregå med gott exempel såg sig Rama därför tvungen att avvisa Sita. Folket visste inte vad som hade hänt i Lanka, att Sita faktiskt hade varit Rama fullkomligt trogen, utan beaktade enbart de yttre omständigheterna: att Hon hade bott i Ravanas palats. Herren Rama sände ut spioner bland folket för att ta reda vad de tänkte och sade om Honom och Sita. Då kom det fram att en man avvisade sin fru som hade varit otrogen, och sade att han inte tänkte göra som Rama och ta tillbaka sin otrogna fru. Detta visade att folket började förlora sitt förtroende för sin kung Rama, vilket var ett stort dilemma för Honom. Han kände sig därför tvungen att avvisa Sita, för att vara ett föredöme för sitt folk.    Jag strävar nu efter att vara ett gott föredöme för min fru och barn och de som lever i min omgivning genom att göra min plikt och ta ansvar. Det kändes rätt och bra för mig att komma hem till mina plikter efter mina resor med Festival of India; hemkomsten kändes som höjdpunkten på mina resor.

Det finns en berättelse i Lettland om en liten pojke på en bondgård som ville komma ut i världen. Han ville inte bara stanna hemma och äta sin gröt varje dag, så han begav sig ut i världen, träffade många människor och upplevde mycket, men just när han nådde höjdpunkten och  skulle gifta sig med kungens dotter, så förstod han att: Nej, jag vill bara hem! Han tänkte att alla de här personerna är ju galna, hemma är det bra, jag vill hem igen. Vindens mor hade lovat uppfylla tre önskemål för honom, och han hade besegrat djävulen för att vinna kungens dotters hand. Han upptäckte att kungens dotter inte ens var särskilt lämplig som hustru, och kungen och hans familj var stolta och uppblåsta personer, så hans sista önskan blev att han ville komma hem. Det kändes lite så för mig att när jag var mycket ung, innan jag reste med Festival of India, visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Det var inte lätt, det finns så många möjligheter, och man kan bli förvirrad. Jag tycker att dagens samhälle ofta gör det mera komplicerat än det är. Om man säger att man vill följa föräldrarnas råd så anses det som helt oacceptabelt.

Traditionen att tjäna och ta hand om sina föräldrar har numera  kommit bort. Det som allt handlar om just i början av Ramayana – att man tjänar varandra i sin familj, relationerna mellan man och fru, barn och föräldrar, relationen syskon emellan – finns det ingen riktig förståelse av nuförtiden. Nu ska vi försöka vara oberoende och bara följa vårt eget huvud och våra egna behov, vårt eget sinne och det som massmedierna säger.   Efter denna period anmälde jag mig 2018 frivilligt för militärtjänst hos K3, Livregementets husarer, i Karlsborg. Mitt mål vid den tiden var att fortsätta med en karriär inom det militära. K3, Jägarutbildningen, sägs vara den svåraste inom försvarsmakten, så jag valde den. Huvuduppgiften för jägarstrid är fördröjning av fienden, vilket innebär att man måste arbeta självständigt, vara självförsörjande och ha uthållighet bortom det vanliga. Dessa soldater kommer även att befinna sig djupt inne i fiendens område för att utföra sabotage och anfall på fiendens vitala pjäser. Min befattning var kulspruteskytt i en spaningspatrull, vilket i korthet innebär att gå långt, bära tungt och vara längst inne i fiendens område. Jag tillbringade elva månader på denna utbildning och blev inte besviken. Under denna tid läste jag mycket i

Bhagavad-gita, som ju utspelar sig på slagfältet Kurukshetra.  En intressant detalj är att, enligt den som var  kostansvarig för soldaterna,  jag var den första vegetarianen som genomförde utbildningen! Efter att jag avslutade min militärtjänst 2019 har jag kunnat vara mera aktiv på Almvik. Jag har tagit mig tid att umgås med tonårspojkarna, pratat med dem om filosofin, vandrat och haft utomhusaktiviteter med dem. För närvarande arbetar jag inom byggnadsbranschen.  Jag är gift med Prema Mandali Devi Dasi, som också är född och uppvuxen inom Krishnarörelsen. Vi har en liten son, Divya Simha, och väntar vårt andra barn i augusti 2021.  Jag har varit medlem av Almviks styrelse under verksamhetsåret 2020/21, och står nu som reserv för verksamhetsåret 2021/22, ifall någon i den nuvarande styrelsen avgår.
Tack för denna intervju, Padma Locana prabhu!

Rengöring av ladugården

Med hjälp av vår granne Palle har Lokanatha
rengjort ladugården och tagit ut alla djupströbäddar, så nu är allt fint och fräscht inför vintern.

Volontärer i sommar

Under sommaren har vi tagit emot flera volontärer från olika länder såsom Schweiz, Tyskland, Finland och Sverige. De har hjälp till med odlingarna, korna, köket med mera.

Bhagavad-gita 2.20

För andesjälen förekommer aldrig vare sig födsel eller död.
Han har aldrig blivit till, blir ej till och kommer inte att bli till. Han är ofödd, evig, beständig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.

 

Redaktionen:

Mukunda das

Malyahari-kunda dasi

Jivakesa dasi

Isvara Puri das

Pelle Händén

Kontakta oss gärna om ni har några synpunkter
och idéer: nytt@almviksgard.se

Sri Srimad A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada
Grundare-acarya för det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande

Facebook
 

www.almviksgard.se
© ISKCON Krishnarörelsen 2021 International Society for Krishna Consciousness No:815600-0120 Founder-Acarya His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Almviks Gård, 153 95 Järna

08-551 520 50