ALMVIKSNYTT

04/2021

Kon betydelse för mänskligheten

Kobeskydd utgör en väsentlig del av den vediska kulturen och den mänskliga kulturen. Shastras, det vill säga veda-skrifterna, förklarar att mänskligheten omöjligt kan uppnå verklig lycka om korna inte är lyckliga. När vi obarmhärtigt tar del i att döda miljontals djur varje dag enbart för att tillfredsställa vår tunga och mage, då ådrar vi oss verkligt dålig karma som orsakar – och kommer att orsaka – många störningar i våra liv, såsom krig, svält, pandemier och så vidare. Vi bör bli medvetna om sambandet mellan våra egna syndfulla handlingar och det lidande vi drabbas av i den här världen. Det enda sättet för mänskligheten att uppnå ett fridfullt, lyckligt och hälsosamt liv är att godta varnasrama-dharma-kulturen (den vediska kulturen) som Krishna gett oss. Och kobeskydd spelar en framträdande roll i den kulturen. 

Människor behöver mjölk under hela livet. Det är en av de mest näringsrika dryckerna som finns på jorden. Ren, oskummad mjölk är i själva verket rena mirakelfödan då den kommer från glada kor som beskyddas och behandlas som en moder, inte som en  maskin. Mjölk är en utmärkt källa till många vitaminer, mineraler, antioxidanter, protein och nyttiga fettsyror, som stödjer och förbättrar vår hälsa på många sätt. Näringsinnehållet i mjölk varierar, vilket beror på sådana faktorer som dess fetthalt och dieten hos och behandlingen av de kor den kommer ifrån. Kor är avsedda att beta färskt gräs utomhus. Det är deras dharma (inneboende natur); de älskar det och det är också gynnsamt för vår del.

Mjölk som kommer från kor som betar färskt gräs utomhus ger näring åt och förstärker de finare vävnaderna i våra hjärnor, vilket gör det möjligt för oss att förstå transcendentala ämnen. Substansen kallas DHA (omega-3-fettsyror, som utgör 40-50 % av hjärnan) och återfinns i spetsen på ett visst slags gräs, som korna äter då de betar (och tar den övre delen av gräset med sin tunga) och på så sätt berikar mjölken med denna värdefulla näring. Detta är ytterligare ett bevis på att kor är avsedda att beta gräs; de ska inte tillbringa hela sitt liv inomhus och bli matade på ett konstgjort sätt. Ger vi korna de rätta förutsättningarna så får vi också det största möjliga utbytet från dem, i form av den mest hälsosamma mjölken. 

En del av mjölkens hälsosamma effekter går tyvärr förlorade då den behandlas – ju ”effektivare” systemet är, desto lägre blir näringsvärdet i den. Under pastöriseringen värms mjölken tillfälligt upp till en temperatur som dödar sjukdomsalstrande organismer, varefter den snabbt kyls ned. Detta förintar visserligen mikroorganismer som kan finnas i mjölken och göra oss sjuka, men tyvärr påverkar det också en del hälsosamma bakterier och värdefulla näringsämnen på ett negativt sätt. En stor del av mjölken som säljs idag har genomgått ultrapastörisering (UHT), då man inom loppet av ett par sekunder höjer temperaturen hos den kylda mjölken till långt över kokpunkten, vilket förstör nästan alla nyttiga näringsämnen hos den. Detta gör att mjölken håller sig längre, men det förintar dessutom det hälsosamma innehållet. Medvetna konsumenter väljer givetvis de bästa alternativen i affären, men idealet vore att få mjölk från beskyddade kor på lokala gårdar. 

Kor som sköts på ett kärleksfullt sätt mår bra och ger med glädje sin mjölk också till människorna. Tyvärr behandlas de kor som hålls i ”fabriker” vanligtvis inte på det sättet, och deras mjölk utvinns med hjälp av maskiner, vilket ibland medför att blod blandas i mjölken. Dessa kor skiljs från sina kalvar kort efter födseln och det lidande detta ger upphov till har utan tvekan åtminstone en subtil effekt på mjölken de producerar. När kor beskyddas på rätt sätt är deras ”kroppskemi” fri från stress, vilket gör att mjölkens holistiska, hälsosamma fördelar ökar. Kor som behandlas väl ger mjölk av högsta möjliga kvalitet, och det är ju sådan mjölk vi vill frambära till Krishna (till Gudsgestalterna).

Krishna är mycket förtjust i mjölk, och vi frambär varm mjölk till Honom dagligen. Men bortsett från det är ghi (ren smörolja) det viktigaste vi får från kon för dyrkan av Gudsgestalterna. När man badar Gudsgestalterna använder man traditionellt fem saker korna ger oss: mjölk, ghi, yoghurt, spillning och urin. Allt detta är rent, och tillfredsställer Krishna, i synnerhet då det kommer från beskyddade kor. Ren mjölk är mycket värdefull för oss människor, men den är också mycket viktig inom den brahminska kulturen, där man dyrkar Krishna med kärlek och hängivenhet. Krishna håller korna mycket kära, och de är till större nytta för mänskligheten än något annat djur. De behöver och förtjänar verkligen att beskyddas, inte utnyttjas hänsynslöst så som oftast är fallet idag. Glada, beskyddade kor gör så att allting blir lyckobringande. Jag är så glad över att få delta i att ta hand om korna, och mitt eget liv har blivit så mycket ljusare på grund av detta. Jag har aldrig tidigare varit så lycklig som nu när jag sköter våra kor och oxar här på Almvik.

Skrivet av Bhaktin Noora

Söndagsfest och gästhus

Söndagen den 4 juli hade vi åter söndagsfest på Almvik efter mer än 15 månaders uppehåll på grund av restriktioner. Det kom förvånansvärt många gäster utifrån och vi var glada att kunna återuppta denna kära tradition. 
Vi vill även informera om att gästhuset nu har öppnat upp för besökare!

Kosläpp

Lördagen 22 maj var det åter dags att släppa ut våra kor på sommarbete. Även om de har tillgång till utevistelse året runt så gick det inte att ta miste på glädjen när de fick komma ut till de stora beteshagarna.

De råmade glatt, sprang och några rullade sig även på marken. Många bybor var där för att se på det roliga och dela kornas glädje.
” När korna är lyckliga blir hela världen en lycklig och blomstrande plats.”
Padma purana.

Ramayana på svenska 

I artikeln om Mahabharata i en tidigare upplaga av Almviksnytt skrev jag att få västerlänningar känner till verket. Det andra stora indiska eposet, Ramayana, är inte heller särskilt känt i Västvärlden. Två tunna, rikt illustrerade böcker i halvstort format som skildrar det senare eposet har getts ut på svenska: Prins Rama – och kampen mot demonerna (översatt från engelskan, utkom 1985) och Rama – demonernas besegrare (översatt från franskan, utkom 1997). Dessutom återberättade författaren Allan Åkerlund eposet i en egen, fri och högst personlig version, Prins Rama och demonerna, som kom ut 2001. Allan skrev också den omfattande boken I Ramas fotspår, som gavs ut 2006 (vi berättade om Allan och hans båda böcker i Almviksnytt nr 7/2020). Men någon, som vi ser det, autentisk återgivning av Ramayana har inte funnits på svenska innan Kenneth Andersons (Krishna Dharma Das) version av eposet kom ut 2016. 
Mahabharata är så vitt jag vet inte traditionellt spridd utanför Indien, men det är däremot Ramayana: över hela Sydostasien finner vi olika versioner av verket, och det finns till och med en gammal kinesisk berättelse (Färden till västern) där en av huvudpersonerna delvis skulle kunna ha Hanuman som någon slags förebild. Antalet verser i Ramayana är ungefär en fjärdedel så många som de i Mahabharata, det vill säga 24 000. De båda eposen har många likheter, till exempel fruktansvärda krig och långvariga förvisningar som drabbar dess huvudpersoner. Prins Rama visar hur en fulländad kung beter sig, men berättelsen illustrerar också lidandet i den här världen. Givetvis har varken Ramacandra eller Hans rena hängivna något att göra med materiellt lidande, vilket framgår bland annat i början av det nittonde kapitlet i Srimad-Bhagavatams femte bok – deras lidande är i själva verket ännu ett exempel på transcendental lycksalighet. 
Ramayana har återberättats i Indien och Sydostasien sedan urminnes tider, och den har förts vidare på många olika sätt: genom episk poesi, berättelser, musik, dans, dockteater, skulpturer, målningar, filmer och till och med seriemagasin. Otaliga generationer har fängslats av den dramatiska berättelsen om Herren Ramacandra och Sita. Det är på tiden att människor här i väst lär känna de båda litterära mästerverken Ramayana och Mahabharata, som nu finns tillgängliga på svenska i romanform. 

Skrivet av Isvara Puri das

Sommar på Almvik

Vårstädning

En solig dag i mitten på maj samlades vi alla för att delta i den årliga vårstädningen. Barn, ungdomar och vuxna hjälptes åt att kratta löv, rensa rabatter, plocka skräp och göra fint runt omkring templet. Efteråt serverades soppa, pastasallad, grönsaksplättar, smörgåsar och rabarberkaka med vaniljglass. Alla var nöjda och glada och mycket blev gjort när många hjälptes åt. Stort tack till Srivatsa som arrangerade vårstädningen!

Ny altan till Maharaja

Divyasimha das, som varit Smita Krishna Maharajas assistent sedan ca ett år tillbaka, har nyligen byggt en fin altan på sydsidan av Maharajas lilla hus. Divyasimha das kommer ursprungligen från Kroatien, men har tillbringat de senaste fyra åren i Slovenien där han ansvarat för sötsaktillverkningen på Govindas-restaurangen i Ljubljana. Utöver sina snickartalanger är han en duktig kock och bakar underbara tårtor och kakor!

Pankajanghri Prabhu

Den 4 maj lämnade Pankajanghri Prabhu denna värld i Sri Dham Mayapur. Han var en av Krishnarörelsens mest älskade och uppskattade hängivna. Tillsammans med sin tvillingbror Jananivasa Prabhu tjänade han Gudsgestalterna i Mayapur i nära 50 år. De båda bröderna reste som unga till Indien för att söka efter andlig kunskap, och kom där i kontakt med Srila Prabhupada och ISKCON. Pankajanghri blev invigd av Srila Prabhupada år 1973 på Bhaktivedanta Manor, och året därpå reste han till Mayapur där han sedan blev kvar och tog upp tjänsten som pujari tillsammans med Jananivas.  

Under årens lopp besökte Pankajanghri Almvik flera gånger när han var i Europa för att förnya sitt visum. Sista besöket var under sommaren 2019, då han också deltog i Ratha-yatrafestivalen i Stockholm. 
Genom sin exemplariska hängivna tjänst och sin ödmjuka och gladlynta natur har han under åren varit en stor inspiration för tusentals hängivna runt hela världen, och saknaden efter hans bortgång är enorm, speciellt i Sri Dham Mayapur. 

“He reasons ill who tells that Vaisnavas die when thou art living still in sound! The Vaisnavas die to live, and living try to spread the holy name around!”
Bhaktivinoda Thakura

Intervju med Srivatsa devi dasi som driver bageriet på Almviks Gård

Hur jag kom till Krishnarörelsen 

Sedan barndomen hade jag alltid en önskan om att hitta en väg och relation med Gud i mitt liv. Jag var fascinerad av alla berättelser om Jesus som jag hörde om i söndagsskolan. När jag blev äldre kände jag mig inte tillfredsställd då jag insåg att kristendomen inte gav mig fullständiga svar på de livsfrågor som jag bar på. Jag reste runt en del och blev en sökare, men efter en tid kände jag en tomhet inom mig och blev trött på det kringresande livet. Tidigare hade jag jobbat en del i Stockholm för att finansiera mina resor tillsammans med vänner från samma ort i Finland. År 1983 åkte jag tillbaka Finland och tänkte att jag skulle börja studera där, men kände mig osäker på vad jag skulle göra. Mina vänner som stannade i Stockholm hade kommit i kontakt med Krishnahängivna, så när de kom och besökte mig i Finland var de säkra på att de hittat rätt väg för mig. De föreslog att jag skulle flytta till dem i Stockholm. Jag var först lite skeptisk till det förslaget men till sist tog jag båten till Stockholm. Jag kommer ihåg från båtresan att jag bad konstant till Gud att vägleda mig. 
        Samma dag som jag anlände till Stockholm tog mina vänner mig till Govindas och gav mig ett radband som jag började chanta på. När vi kom dit blev vi mötta av Mukunda prabhu som öppnade dörren och välkomnade oss, och jag minns hur det slog mig hur lik min bror han var. Under den första tiden i Stockholm fick jag ett städjobb där jag arbetade 6 timmar om dagen och kunde ägna resten av tiden till att studera Krishnamedvetande med mina vänner. 
        Under den tiden på BBT i Korsnäs så hade Anaghastra precis börjat översätta Srimad-Bhagavatam till finska. När de fick veta att vi var ett helt gäng från Finland som kunde hjälpa dem, fick jag snart en stor dator från Korsnäs. Anaghastra skickade kassetter till mig, på vilka hon talat in översättningarna. Jag lyssnade med hörlurar och började transkribera Srimad-Bhagavatams första bok. Det var så fint att lyssna på Anaghastras mjuka röst, det var som att dyka in i den andliga världen. Så fort jag kom hem från mitt jobb, började jag skriva på Srimad-Bhagavatam. Jag sände disketter till Korsnäs, och de sände mig nya kassettband. Vi åkte till Govindas för varje söndagsfest. Ibland åkte vi till Korsnäs och vi hjälpte dem att skicka ut Krishnas Värld. Så levde vi under ett år. Mina vänner redigerade och korrekturläste för BBT. Vårt hem blev som ett kontor där vi alla arbetade med Srimad-Bhagavatams första bok.                   

        Efter ett år när arbetet med första boken var färdigt, ville jag flytta in till ett tempel. De ville gärna ha mig på Korsnäs för att fortsätta med de finska översättningarna. Men jag tyckte att det var stökigt och smutsigt på Korsnäs, och ville inte bo där. I Finland fanns det ett litet tempel som jag åkte till. När jag anlände där togs jag emot av Dhirashanta prabhu, som stod för predikan där. Han frågade ”Vem är du?” och jag svarade ”Jag är bhaktin Sinikka och jag ska flytta in hos er nu”. Jag fick med en gång hjälpa till i köket, det var lördag och de förberedde för gratis lördagsluncher. Jag ville inte klä mig i sari, jag bar militärbyxor och t-shirt, men Dhirashanta var bra på att ta det lugnt med nykomlingar, så han sade till kvinnorna att de inte skulle försöka övertala mig att bära sari. Efter cirka två veckor kände jag mig okej med att bära sari. Jag tjänstgjorde mest i köket, hjälpte till med predikoprogram och reste runt i Finland på sankirtan, men att distribuera böcker kände jag inte var något för mig. 
      År 1986 blev ett händelserikt år för mig. Först blev jag invigd och åkte sedan på pilgrimsresa till Indien. Sedan ville min andliga mästare att jag skulle flytta tillbaka till Korsnäs och tjänstgöra för BBT. Samma år gifte jag mig med Haraka prabhu. Jag stannade på Korsnäs de fem åren det tog att översätta färdigt och ge ut Srimad-Bhagavatam och Caitanya-caritamrita på finska.

Livet på Almviks Gård  
      Min make och jag flyttade till Almviks Gård år 1991 och ett par år senare föddes min dotter Subhadra. Första året bodde vi i en liten barack bakom ladan, sedan blev vi erbjudna att flytta in i en liten stuga nere vid sjön. Senare så rev vi huset och fick ett lerhalmshus byggt på den platsen. Det skedde genom en byggkurs där deltagarna fick lära sig att bygga hus i rena naturmaterial som kom från Almvik.

      Under den första tiden arbetade vi på Almviks Gård med odlingar, korna och så vidare som en gårdsgemenskap. Min första tjänst på gården blev att städa i ladan och mjölkrummet. Min man tog hand om oxarna, så jag hjälpte även till med att tvätta oxarna och sköta om dem. Jag lagade också söndagsfester och ofta lunch till våra skolbarn som gick i gurukula på den tiden. Efter en tid slutade vi med gemensamma luncher i templets prasadamrum, och övergick från den tidigare kollektivstrukturen till det så kallade bykonceptet, där familjerna började ha privat inkomst och hus, och åt sina måltider hemma med sina familjer.

Hur bageriet utvecklades
På hösten 1991 frågade Hariscandra mig om jag ville driva bageriet på Almvik, som Tatastha-shakti redan hade drivit där ett tag. Han flyttade ut från Almvik och tog med sig all utrustning från bageriet, så lokalen blev tom. Harischandra erbjöd sig att hjälpa mig köpa ny utrustning om jag kunde ordna lite pengar. Min man hade odlat eterneller den sommaren, så jag gjorde fina dekorationer med dem i korgar och krukor och sålde dessa. Med pengarna köpte Harischandra den första ugnen och degblandaren åt mig. Sedan renoverade Rudra, Harischandra och Haraka bagerilokalen åt mig.
    Först bakade jag endast för Almvik, men senare även till Govindas restaurang. På den tiden odlade Rudra vårt eget spannmål på Almvik, och vi malde det i kvarnrummet i ladan. Haraka brukade transportera mjölet med oxkärra till bageriet. (Numera köper jag en del mjöl från Saltå, och maler en del i en egen liten kvarn i bageriet).
        En dag åkte jag till Nibble gårdsbutik, och frågade det vänliga paret Siri och Filip där om de ville sälja mitt bröd. Jag var lite nervös och blyg när jag frågade dem på min då lite dåliga svenska, men Filip bara kramade mig och sade ”Visst ska jag sälja ditt bröd!” De ville gärna stödja småproducenter. År 2000 började jag åka till Stockholm på lördagar och sälja våra produkter på Bondens marknad varje höst som startades på Södermalm. Detta ledde till en stor utveckling i min verksamhet. Ett år senare fick jag bageriet godkänt efter en krävande process av kontroller och åtgärder, och drev det då som ett litet företag. Jag bestämde mig för att ha tillit och satsa på bageriet som en försörjningsmöjlighet, samtidigt som det var en tjänst till Almviks By, i form av distribution av prasadam. Brödförsäljningen på Bondens marknad visade sig vara en succé och mina kunder hjälpte mig så småningom att hitta återförsäljare så att jag kunde börja leverera bröd året runt till olika butiker i Stockholm. Det var mycket hårt arbete i bageriet under den tiden och olika hängivna på Almvik har hjälpt mig i bageriet genom åren. Även om marknaderna var mycket krävande, så blev jag glad av att få möta mina kunder och erbjuda dem bröd som de uppskattade mycket. Jag hade många äldre kunder, och de sade att mitt bröd smakade som deras mödrars hembakta bröd. Det fanns inte lika många små bagerier vid den tiden som nu, utan mest bara masstillverkade bröd. Därför tyckte kunderna om mitt bröd, och jag har fina minnen av den tiden. Jag minns en gammal man från ett ålderdomshem, som kom regelbundet med sin rollator och pengar på fickan för att köpa sitt bröd. En dag kom han inte mera, och så var det med många av de äldre kunderna.
          Att tjäna mycket pengar har aldrig varit min motivation och drivkraft i mitt arbete. Det var mina nöjda och tacksamma kunder. Det hände att andra tyckte att jag sålde mina bröd för billigt, att jag borde höja priserna. Men jag svarade dem att den inkomsten jag har räcker för mig, och att jag vill att vanliga arbetare ska kunna ha råd att köpa bra kvalitetsbröd, och inte bara de med höga inkomster. Jag kunde se på vissa kunder att de inte hade mycket pengar, men de kunde köpa mitt bröd, och det värmde mitt hjärta.

Jag brukar börja dagen med böner och på min väg till bageriet ber jag alltid om hjälp att klara av dagens arbete, och tackar Krishna för privilegiet att få driva bageriet. Jag känner mig lyckligt lottad. I mitt inre har jag alltid haft en tillit att mitt liv är i högre makters händer, och att allt till sist kommer att ordna sig. Men när jag var yngre brukade jag vara mera orolig när det kom svårigheter, som t ex problem med myndigheter, då jag kunde ligga sömnlös på natten och gråta av oro. Men det har gått över och genom åren har jag uppnått ett lugn i mitt hjärta och sinne; min erfarenhet har visat att alla problem alltid löser sig. När jag ser tillbaka på åren som har gått, så har Krishna alltid tagit hand om mig. Allting har kommit till mig och fallit på plats.         

       När jag var ung visste jag inte riktigt vilket yrke jag skulle välja i mitt liv, men när jag fick överta bageriet, kände jag att jag hade hamnat rätt. Redan som barn var jag fascinerad av bagerierna, som  på tidiga morgontimmar spred sin fina doft av gott, nybakat bröd. Nu har jag blivit äldre och jag har trappat ner och minskat min bageriverksamhet på ett naturligt sätt. Nästa år har jag drivit bageriet i 30 år. Jag kommer att fortsätta driva det så länge som min hälsa och ork tillåter. Jag hoppas att det kommer någon som vill ta över bageriet efter mig i framtiden. Det har varit många givande och glädjefyllda år för mig  som bagerska i Almviks bageri. Det skulle vara fint om det kan hållas vid liv av kommande generationer.

Tack Srivatsa för denna intervju!

Intervju av Astasiddhi dasi

Choose your masters well! 

Choose your masters wellIt’s sometimes hard to tell

They may take you on the royal road to hell… To serve is within our nature

To worship our creator But don’t be fooled by cheats and rascals

Break loose from Maya’s illusionary shackles Good masters are few and far between Very rarely to be seen

But he will be known by how he acts He will fill one’s mind with spiritual facts His every breath and word will be To worship and please our Lord Hari

Through love our Lord has sent his servant Srila Prabhupada who shines so radiant
At last, someone who wants our best At his lotus feet we can finally rest

So kindly approach His Divine Grace He can help us leave this sinful place

To serve our Lord the origin of all that beWithin His embrace we can finally be free
Jai Jai Srila Prabhupada!

Dikt av Advaita Acarya

Sri Isopanisad Mantra 18

..."Att lyssna till och lovsjunga Herrens härlighet är i sig själva fromma gärningar. Herren vill att alla ska lyssna till och lovsjunga Hans härlighet, eftersom Han är alla levande varelsers välönskare. Genom att lyssna till och lovsjunga Herrens härlighet renas man från alla oönskade ting, och ens hängivenhet fokuseras på Herren.
Vid detta steg förvärvar den gudshängivne de brahminska egenskaperna, och de återstående återverkningarna från naturens lägre kvaliteter (lidelse och okunnighet) försvinner fullständigt. Den gudshängivne blir fullkomligt upplyst genom sin gudshängivna tjänst, och sålunda lär han känna Herrens väg och sättet att nå Honom. Allt eftersom alla tvivel försvinner, blir han en ren hängiven".

Redaktionen:

Mukunda das

Malyahari-kunda dasi

Jivakesa dasi

Isvara Puri das

Pelle Händén

Kontakta oss gärna om ni har några synpunkter
och idéer: nytt@almviksgard.se

Sri Srimad A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada
Grundare-acarya för det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande

Facebook
 

www.almviksgard.se
© ISKCON Krishnarörelsen 2021 International Society for Krishna Consciousness No:815600-0120 Founder-Acarya His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Almviks Gård, 153 95 Järna

08-551 520 50