ALMVIKSNYTT

03/2021

Sjukdomstider på Almvik

Detta nummer av Almviksnytt skulle egentligen ha skickats ut i april, men eftersom vi drabbades av ett corona-utbrott här på Almvik och flera i redaktionen blivit sjuka, så blev det lite försenat. Vi ber om ursäkt!
Strax efter Gaura Purnima insjuknade praktiskt taget hela byn, inklusive de hängivna som bor i templet, i covid-19. Fyra hängivna blev så sjuka att de blev inlagda på sjukhus under några dagar. Den som var mest illa däran var Dhruva das som tillbringade två veckor på sjukhus innan han fick komma hem. Nu är i alla fall alla hemkomna och på bättringsvägen, men flera är väldigt tagna och trötta efter sjukdomen och det kommer att ta tid innan de är helt återställda. Men som tur är är ju våren på väg och solen och värmen kommer säkert att göra alla mycket gott!

Verksamheten i templet gick på sparlåga i flera veckor. Som tur var hade vår huvud-pujari Sriprada dasi redan haft sjukdomen i januari och kunde därför rycka in och utföra praktiskt taget alla tjänster som behövde göras i templet. Hon har gjort en enastående insats och varit i gång från morgon till kväll för att se till att allt fungerat. Hon fick även hjälp av sin man, Prahlada palaka das och några andra bybor som hållit sig friska. Dyrkan av Pancha-tattva har på så vis kunnat fortgå, om än i en något förenklad version. Vi är tacksamma att alla har klarat sig och hoppas att alla snart är fullt friska igen!

Sriprada dasi

Vediskt jordbruk

Dagens ekonomiska klimat kräver massproduktion inom jordbruket, något som är beroende av dyra och förorenande faktorer som traktorer, fossila bränslen, konstgödsel och höga inteckningar. Jordbruket har förvandlats till en ren affärsverksamhet. Den mat vi konsumerar är långt ifrån hälsosam, på grund av alla de onaturliga och giftiga gödnings- och bekämpningsmedlen. Vi förmår inte ändra på det storskaliga jordbruket, men trots det kan vi göra våra gårdar till levande exempel på vediskt jordbruk, det vill säga ett naturligt och ekologiskt jordbruk där man använder sig av kogödsel och oxkraft.

Redskap som dras av oxar gör inte jorden kompakt och reducerar därför varken genomluftning eller dränering, vilket däremot de tunga moderna redskapen gör. Sådana ”oxredskap” är enkla och kräver inte tung industri för tillverkning, reparation och reservdelar. Kor och oxar tvingar också jordbrukaren till att leva i samklang med ekosystemet, eftersom de behöver ett mera mångsidigt växelbruk – hö, betesmarker, spannmål. (De enda som, utöver hö, behöver spannmål är hårt arbetande oxar och mjölkande kor; i annat fall kan de leva på agnar och halm, som är otjänliga som föda för människor.) Risken för skadedjur reduceras då deras tillgång till föda begränsas, varför man kan avstå från att använda bekämpningsmedel och därigenom låta de organismer som lever av skadedjuren etablera sig på nytt. Detta förbättrar den ekologiska balansen.

Kogödsel är det bästa naturliga gödningsmedlet och stabiliserar jordens struktur bättre än alla andra alternativ. Om man tillför kogödsel under en tjugoårsperiod kommer mängden humus i jorden att öka, i likhet med avkastningen, under ett halvsekel efter att man slutat tillföra sådan gödning. Finns det tillräckligt med kogödsel i jorden kan man minska plöjning och annan bearbetning av jorden betydligt. Det främsta syftet med att plöja är att luckra upp det tilltryckta översta jordlagret. Jordar som innehåller en hög grad av gödsel (som bör harvas med hjälp av oxar) har en hög humusgrad och kräver minimal eller ingen plöjning, då de inte trycks till lika lätt och bibehåller en mjuk, följsam struktur som är lämplig för plantering. Kogödsel innehåller också mycket kväve, fosfor och kalium. Kourin är också ett bra gödningsmedel och kan blandas med gödseln. De naturliga gödningsmedlen gynnar det mikrobiologiska livet och ger hälsosamma jordbruksprodukter.

Det är ekologiskt och billigt att återvinna näringsämnena på en gård genom att tillföra komposterad kogödsel. Allt som behövs är noggrann skötsel. Kemiska gödnings- och bekämpningsmedel är skadliga för jorden, djuren och människorna, medan användningen av kons gödsel och urin förbättrar jorden. Vi kan möjligen redan inom en snar framtid visa världen vilka mirakler naturligt jordbruk skapar, till skillnad mot giftiga kemikalier och industriell djuruppfödning, som ger upphov till förorenade och torra marker. Till och med ytterst misskötta jordar kan, genom tillförande av kogödsel, relativt snabbt bli grönskande och bördiga på nytt.

Dagens industrialiserade samhälle importerar fossilbaserade bränslen och giftiga gödningsmedel, medan kogödsel – förutom att användas som ett organiskt gödningsmedel – också kan användas för att producera biogas för matlagning, uppvärmning och framdrivande av fordon. När avfall från djur återförs till jorden gör dess höga kväveinnehåll det till ett bra gödningsmedel, men när det inte återförs dit (och exempelvis dumpas i ett vattendrag eller en sjö) förvandlas en stor del av dess kväve till ammoniak och nitrat. Ett alltför stort intag av nitrat kan vara farligt. Miljöproblemen med skadliga gaser kan lösas genom kobeskydd och rätt handhavande av kornas avfall.

På grund av de problem som uppstått genom felaktigt handhavande har lyckligtvis sättet att använda kogödseln snabbt förbättrats. Dess rätta värde har uppmärksammats, varför denna positiva utveckling gör det lite lättare för oss att visa ännu fler fördelar med kobeskydd och användande av oxar. Någon gång i framtiden kan vi förhoppningsvis visa upp vår gård som ett idealiskt exempel på vediskt jordbruk.

Skrivet av Bhaktin Noora

Sir Jagadish Chandra Bose – en vetenskapsman före sin tid

Srila Prabhupada nämner ibland olika experiment med växter som utförts av fysikern Jagadish Chandra Bose, en bengalisk vetenskapsman. Boses idéer var länge bortglömda, men de är numera på väg att accepteras av vetenskapen. Tidskriften Australian Geographic innehöll i november–decembernumret 2014 en kort text om Bose som ingick i en åttasidig artikel om växters ”hemliga språk”, och den följer här i svensk översättning.

Under det tidiga 1900-talet antingen älskade eller avfärdade europeiska vetenskapsmän Jagadish Chandra Bose, en ytterst mångkunnig indisk fysiker, botaniker och biolog. Han uppskattades för sitt pionjärarbete när det gällde mikrovågor, så till den grad att han tilldelades en riddarorden och medlemskap i Royal Society, Storbritanniens nationella vetenskapsakademi. Men han föraktades för de slutsatser han drog av sina experiment med växter – att växter var intelligenta och hade känslor.

Bose föddes i Bengalen 1858 och studerade vid universitet i Calcutta, London och Cambridge. Efter år 1900 slutade han intressera sig för mikrovågor och radiomottagare, för att istället ägna sig åt de svaga elektriska impulser växter genererar. Han utvecklade och
byggde utomordentligt känsliga instrument som kunde påvisa och mäta inte bara denna elektriska aktivitet utan också växande och rörelser hos växter.

Med hjälp av den här utrustningen påvisade och mätte han växters respons på stimuli såsom vidröring, temperatur, ljus och radiovågor. Han fann att växter skälvde då de skadades, och drog slutsatsen att det elektriska signalsystemet hos en växt motsvarade ett nervsystem och att den kunde dra lärdomar, minnas och känna smärta.

Bose dog 1937, och vid det laget var hans idéer om växters signaler till största delen bortglömda. Idag, nästan 85 år senare, håller dessa slutsatser på att bli en del av mainstreamvetenskapen.

Skrivet av Isvara Puri das

Invigning

Bhakta Narayana från Almvik och Subhadata från Örebro fick ta emot invigning av Smita Krishna Maharaja två dagar innan Gaura Purnima. Bhakta Narayana fick namnet Nrishinga-nandana das och Subhadata blev Anuradha devi dasi. Vi gratulerar till invigningen!

Harinam på Almvik

På grund av covid-utbrottet på Almvik har templet varit stängt och alla tempel program inställda. Detta kunde dock inte hejda våra entusiastiska ungdomar som brukar komma till Gaura-arati varje kväll. De bestämde sig istället för att sjunga Gaura-arati sången utomhus framför tempel ingången och sedan gå runt hela Almvik och liva upp stämningen för alla bybor, inklusive korna, med sin glada sång.Varje kväll kan man på lång väg höra dem komma med sång, dragspel och mridanga!

Vår på Almvik

Oxträning på Almvik

De unga pojkarna på Almvik har börjat träna oxarna Bhima och Nandi att dra en vagn med hjälp av Prahlada palaka das som gått en kurs i oxträning för några år sedan. Vi hoppas att det snart kan bli åkturer med oxkärra runt Almvik för gäster och besökare.

Nya konstverk i templet

Vår konstnär Janmanalaya prabhu har nyligen bidragit med fyra nya tavlor till tempelrummet. En mindre tavla på Bhaktivinod Thakur har satts upp vid sidan av Srila Prabhupadas murti och tre stora, fantastiskt vackra tavlor pryder väggen mittemot Srila Prabhupada. De föreställer Herren Nrishimhadeva, Krishnas lejon-inkarnation, Herren Vishnu och Sad-bhuja, Krishnas sex-armade gestalt. Stort tack till Janmanalaya prabhu för dessa ovärderliga konstverk. Srila Prabhupada kallade de tavlor som hans lärjungar målade ”fönster till den andliga världen”.

Interjuv med Aristaha Prabhu

Aristaha Prabhu, kan du berätta hur du gick med i Krishnarörelsen? 

I augusti 1973 började jag studera religionshistoria  på universitetet i Uppsala. Jag upplevde den tidsperioden i mitt liv som förvirrande. Jag tror att många  unga i samhället kände likadant. Jag var en sökare med en traumatisk bakgrund vad det gäller mänskliga relationer. Men kanske var just detta som en sporre som tvingade mig att övervinna de svårigheter som hindrade mig att överlämna mig.  I september skulle Maharishi Yogi från Indien hålla ett möte i Uppsala, han var populär på den tiden. Jag var intresserad av TM, Transcendental Meditation, så jag tänkte gå på det mötet. Sedan såg jag en affisch på universitet med en bild på Srila Prabhupada samt inbjudan till ett föredrag. Egentligen skulle jag ha åkt till mina föräldrar i Örebro den helgen, men jag bestämde mig för att gå på Srila Prabhupadas föredrag istället.

       Jag minns att jag växlade några ord med Vegavan prabhu, som hade ett bokbord utanför salen där Srila Prabhupada gav föredraget. Detta var enda gången Srila Prabhupada besökte Sverige, Uppsala och Stockholm. Som minne av detta möte med Srila Prabhupada har jag ett foto, där jag sitter framför honom och lyssnar på hans föredrag. Föreläsningen blev lite laddad mot slutet, när en student provocerade Srila Prabhupada, men Prabhupada avväpnade honom med ett argument som vann allas hjärtan, när han svarade att han inte var högre än någon annan utan allas tjänare. Han talade om varnasrama-dharma, uppdelningen i samhället av intellektuella, administratörer, jordbrukare och arbetare. Inte så populärt på den tiden, då väldigt många studenter var kommunister.

Jag träffade även Krishna Premi mataji och Dhirashanta prabhu när de var ute och distribuerade böcker i Uppsala. Krishna hade tydligen en plan för mig. Jag skrev ett brev till det första Krishnatemplet i Spånga i Stockholm och frågade om jag kunde flytta dit. Vegavan prabhu svarade mig att jag var välkommen, men framhöll att livet på templet kunde vara krävande, både fysiskt och psykiskt. I efterhand tänker jag att det är viktigt att vara förberedd och mogen innan man tar ett sådant viktigt steg. Jag tog chansen och flyttade in på templet, ungefär en månad efter att Srila Prabhupada hade besökt Uppsala. Det kändes som att jag fått en kallelse av Krishna. Srila Prabhupada hade sått ett frö av bhakti i mitt hjärta. Ett halvår senare blev jag rekommenderad för invigning av vår dåvarande tempelpresident Ajit prabhu. Nu när jag tänker på det i efterhand, kan jag fortfarande inte förstå hur lyckligt lottad jag var!

      Jag besökte Mayapur i Indien första gången 1976. Varje morgon efter Srila  Prabhupada gått på sin morgonpromenad tog han darsan av Radha Madhava.  Vid ett tillfälle en morgon, inspirerad av Översjälen, offrade jag dandavats till Srila Prabhupada när han stod framför Radha Madhava, och rörde vid hans lotusfötter. Kanske den viktigaste händelsen i mitt gudshängivna liv. Jag satt också framför honom i hans rum när han tog emot gäster och lärjungar. Jag sade ingenting i hans närvaro, men de få minuterna var renande bortom all materiell föreställningsförmåga. 

 Hur var din första tid i Krishnarörelsen? Vilka tjänster gjorde du? 

Vi som bodde på templet var  Smita Krishna das, Dhirashanta das, Narendra das, jag (vi var alla brahamacaris),   Vegavan prabhu med sin fru Padmavati och barn, samt Ajit prabhu med sin fru Krishna Premi och barn.

Vi gick ut varje dag på sankirtan och bokdistribution i dhoti, även på vintern. Vi distribuerade den lilla boken  Krishna, all glädjes källa och bjöd in till söndagsfest varje söndag. Jag hjälpte till med att laga mat ibland. Utanför tempelrummet hade vi alltid ett bokbord. Det kom många gäster till oss. Prapujaka prabhu och hans bror Gunnar gjorde sitt första besök hos oss där.

      Jag minns inte exakt hur länge vi hade templet i Spånga, men vi flyttade till Grevgatan 1975  (där Stockholms första Govindas öppnades).

      Efter Srila Prabhupadas bortgång i november 1977 blev Harikesa Swami GBC och invigande andlig mästare för bl a Skandinavien. Under hans ledning organiserades bokproduktion och bokdistribution. Korsnäs Gård blev huvudsäte för den nordeuropeiska grenen av bokförlaget BBT . Jag blev del av en grupp bokdistributörer som reste Sverige runt och distribuerade böcker. Sedan installerades Gudsgestalterna Sri Sri Gandharvika Giridhari på Korsnäs Gård sommaren 1980. Smita Krishna das Brahmacari blev huvudpujari för Dem. Jag hjälpte honom och började utföra tjänst som pujari.

      I mitten av 80-talet hade jag en rastlös period och reste runt i Europa och besökte olika tempel. Mitt andliga liv var väl ofta en berg-och-dalbana, men vi får inte glömma att misslyckanden är de pelare som bär upp framgångens tempel.  1989 kom jag till Italien och templet i Rom. Jag  stannade kvar där och gjorde tjänst som pujari och lärde känna många fina hängivna. Sedan startades ett jordbruksprojekt utanför Rom, Gaura Mandala, och Gudsgestalterna Sri Sri Panca Tattva flyttades dit. Jag följde med som pujari. Det var ett fint klimat där, med varma somrar och milda vintrar utan snö och det  odlades mycket, såsom aubergine och tomater. Det växte olivträd och olika fruktträd. Det var en vacker plats. Jag har minnen av fina harinam när vi åkte in till Rom på helgerna och sjöng på gatorna där. Det var en avslappnad stämning, folk satt på uteserveringar och lyssnade på oss. Jag fick också tillfälle att besöka Vatikanen tillsammans med Bhakti Svarupa  Damodara Maharaja. Vi träffade en kardinal där, som var medansvarig för helgonförklaringar i den katolska almanackan. 

      Jag hade det bra under mina år på templen i Italien hos de vänliga italienska hängivna, där jag fick göra tjänst till Panca Tattva varje dag. Jag kände det som att Krishna alltid tog hand om mig och ordnade det väl för mig. Jag trivs väldigt bra med att leva på landet, jag mår bra av att få vara i naturen och ha det lugnt omkring mig. Jag har haft förmånen att  få leva på sådana platser.

 Hur kom du sedan till Almvik, och vilka tjänster har du gjort här? 

      På grund av  olika problem uppstod en period av oro på Gaura Mandala-templet året 2004. Då träffade jag en lärjunge till Smita Krishna Maharaja, som inspirerade mig att ta kontakt med Maharaja och flytta till Almvik. Jag ringde Maharaja och ansökte hos Almviks styrelse om att  flytta till Almvik.

      Jag flyttade till Almvik sommaren 2004, året då världen under julhelgen skakades av tsunami-katastrofen i  Indiska oceanen.

      Jag fick ett rum i männens ashrama på templet. Min första tjänst blev att bada de fem Gudsgestalterna i Panca Tattva varje morgon under flera år. Jag har tjänat Gudsgestalterna på olika sätt under de senaste sjutton åren. Jag dyrkar också min egen Govardhana-sila varje dag, som en vän i Vrindavan skänkte mig.

Kan du dela med dig av några speciella förverkliganden som din mångåriga tjänst som pujari har gett dig? 

Pujaritjänsten kräver att man är väldigt reglerad och punktlig i sin vardag, i sina dagliga vanor och sin tjänst. Renlighet och punktlighet är ledstjärnorna. Man måste vara i godhetens kvalitet i denna tjänst. Pujaris brukar hela tiden  lyssna på föredrag och bhajans för att fokusera sitt medvetande på Krishna. 

Det är Krishnas barmhärtighet att Han stiger ned i den här formen som en Gudsgestalt så att vi kan lära oss att tjäna Honom. Man märker kanske inte alltid själv vad som händer när man dyrkar Gudsgestalterna, men man blir renad och gör andliga framsteg. 

      Jag är tacksam över att jag har fått vara pujari i många år. ”Tacksamhet är som himmelriket” lyder ett ordspråk.

  Du skriver poesi och har gett ut en diktbok på svenska? 

Ja, jag tycker om att skriva poesi och jag har publicerat en liten diktbok, “Krishna Lyrik”, fylld med en del stavfel och andra svagheter. Det är inget mästerverk, men äger en del spontanitet som gör den läsvärd för sökaren och den troende. Jag har en del exemplar kvar om någon är intresserad. Jag har också skrivit dikter på engelska, “Loving Shelter”, som finns tillgänglig som pdf-fil. Min gudbror Janmanalaya prabhu har sagt att de dikter jag skriver speglar mig, i dem kan man se vem jag är.

 Vi lägger ned mer pengar på nästan alla slags varor för kroppens näring än för vår själsliga näring. Dikten fyller sin funktion, om inte annat som näring för själen. Är din själ, atman, undernärd, läs en dikt eller två!

Tack för denna intervju, Aristaha prabhu!

Vågdroppe 4”

 Vårkvällens andedräkt är fylld

Av fåglarnas sång och blommornas doft

Den får björkarnas ljust gröna löv att dansa i vinden

Och himlen är absolut blå molnen bomullslika tussar

 Som torkar av de ensamhetens tårar som samlats på kinden

I en värld som är fylld av saknaden

Efter Gud vi kallar Honom Krishna

Den monsun blå Flöjtspelaren som spelar för skapelsen Hans egen

 Den vars ögon öppnats kan kanske se Honom

I tulpanens pistill i koltrastens lockande rop

Översjälen vår eviga vän

Du söker en vän Han kallar på dig i kväll

(Ur Aristaha prabhus bok Krishna Lyrik)

Intervju av Astasiddhi dasi

Sri Isopanisad Mantra 18

..."Att lyssna till och lovsjunga Herrens härlighet är i sig själva fromma gärningar. Herren vill att alla ska lyssna till och lovsjunga Hans härlighet, eftersom Han är alla levande varelsers välönskare. Genom att lyssna till och lovsjunga Herrens härlighet renas man från alla oönskade ting, och ens hängivenhet fokuseras på Herren.
Vid detta steg förvärvar den gudshängivne de brahminska egenskaperna, och de återstående återverkningarna från naturens lägre kvaliteter (lidelse och okunnighet) försvinner fullständigt. Den gudshängivne blir fullkomligt upplyst genom sin gudshängivna tjänst, och sålunda lär han känna Herrens väg och sättet att nå Honom. Allt eftersom alla tvivel försvinner, blir han en ren hängiven".

Redaktionen:

Mukunda das

Malyahari-kunda dasi

Jivakesa dasi

Isvara Puri das

Pelle Händén

Kontakta oss gärna om ni har några synpunkter
och idéer: nytt@almviksgard.se

Sri Srimad A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada
Grundare-acarya för det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande

Facebook
 

www.almviksgard.se
© ISKCON Krishnarörelsen 2021 International Society for Krishna Consciousness No:815600-0120 Founder-Acarya His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Almviks Gård, 153 95 Järna

08-551 520 50